När livet kommer emellan.

Jag sitter där, i ett väntrum någonstans i mitten av Sverige.
Jag har själv ringt samtalet som resulterar i detta möte.
Jag har någonstans erkänt att min situation är ohållbara,
jag har erkänt att jag delvis tappar kontrollen.
Tanken är dock att jag ska träffa en person och snacka lite,
sen kommer de ordna sig, sen kommer det vara bra.
Jag behöver bara sortera lite.

De jag inte visste då var att detta skulle vara startskottet för en lång,
intensiv behandling mot en ätstörning som hade och som skulle ta över mitt liv till stor del.
Den där dagen, 5 oktober 2015, skulle förändra så mycket mer än jag någonsin kunde tro.

Jag blev diagnostiserad med Ätstörning utan närmare specifikation, dvs. UNS.
Detta var det dock ingen som berättade för mig just där och då.
Istället startades en samtalskontakt, där jag 1 gång i veckan träffade både psykolog och dietist.
Och det gick utför, fortare än någon kunde ana.

I november sjukskrevs jag från mina högskolestudier och i december påbörjade jag en dagvårdsbehandling.
Tre dagar i veckan mellan 8.00-13.30 infann jag mig på mottagningen,
där jag tillsammans med 3 andra patienter åt frukost, mellanmål och lunch.
Mellan måltiderna hade vi olika former av stillsamma aktiviteter.

Vissa stunder kunde vi skratta tillsammans medan vi spelade spel eller la puzzel,
vissa stunder grät vi oss igenom ångest och stämningen var tung.
På olika sätt dela vi med oss av tankar och funderingar. Ibland med lätthet, ibland med stor sorg.
Vi hade allihop något gemensamt, vi var kidnappade av ätstörningen.

Det var väldigt konstigt för mig att vi allihop så fort fann oss i denna situation,
Den så konstiga, nästan ofattbara situationen blev vår vardag. Det blev så givet. Så självklart.
Jag spenderade nästan 6 månader i den här verkligheten, sedan blev jag tvungen att avsluta min tid där.
Jag önskar att de vore för att jag var frisk nog att inte behöva det,
men sanningen är att jag var för sjuk för att vara där.
Och jag gjorde för mycket fel utanför dagvården att dem inte längre kunde tillåta mig delta.
Istället gick jag över till att ha samtal en gång i veckan igen med den psykolog som följt mig sedan start.

Månaderna rullade på, jag kämpade och kämpade, med varierat resultat.
Vår blev till Sommar, sommar blev till höst och höst blev till vinter.
Allt var en kamp och jag varierade en ohållbar kost med en ohållbar träning.
Min kropp tog stryk och jag fastna ännu mer i de destruktiva beteendena.
Då kom smällen. Man började tala om att avsluta min behandling.

Paniken var total för mig, för jag kände mig inte alls redo att avsluta.
I flera månader försökte jag övertala dem att jag behövde det här, jag behövde behandlingen.
De gav inget resultat och den 15 juli 2016 gick jag från mottagningen sista gången.
Jag grät hela vägen hem och kände mig fruktansvärt sviken. Jag var rädd, livrädd för hur livet skulle se ut.
Jag var fortfarande sjuk, jag var destruktiv och nu stod jag helt utan stöd.

Idag är jag fortfarande sjuk, ätstörningen är ständigt närvarande.
Jag känner mig fortfarande sviken och jag är fortfarande arg.
Jag upplever att jag fått betala ett högt pris för ett val som någon annan tog.
Den dagen jag gick därifrån försvann allt tillit och jag svor att jag aldrig skulle komma tillbaka frivilligt.
Och det har jag inte gjort.

Nu har jag flyttat 10 mil och bor i ett annat län,
på tisdag har jag ett möte på en ny ätstörningsmottagning.
Jag är livrädd. Men jag vet att jag måste gå igenom detta.