När livet kommer emellan.

Jag har tidigare skrivit om mina axlar. att jag pga EDS luxerar dem frekvent.
Detta är ett stort problem då det delvis gör väldigt ont men också för att de begränsar mig

i min vardag. Jag behöver ständigt tänka på hur jag använder mina axlar och hur jag belastar.

 

Min sjukgymnast och jag kom överens om att jag skulle kontakta ortopeden för att få ytelligare en

kontroll av dem, han menar att de finns stort underlag för att göra en operation.

Detta är en stor process och eftersom både höger och vänster axel är förstörda måste båda opereras.
Man kan inte göra detta samtidigt utan kommer få ta det i etapper,
steg ett är oavsett att boka möte med en kirurg.

Idag fick jag kallelsen, 3 oktober skall jag dit!
Det är mycket tidigare än jag förvänta mig då det är väldigt långa väntetider inom vården,

men de känns bra. Äntligen får jag någon form av besked.

 

Jag är dock nervös och rädd.

Det kommer påverka så gott som hela min vardag, under en lång tid,
någonstans mellan 2,5år och 5 år kan det ta att få båda operationerna gjorda, rehab och stabilisering.
Det är väldigt väldigt lång tid.

 

Det finns inte heller någon garatin att allt går som det ska,
i och med att min bindväv är konstruerad på ett annat sätt än hos vanliga männsikor
så är det lite av en chansning när man ska strama åt en led.
Det är även svårt att säga hur mjukdelarna och huden kommer läka.
Jag har tidigare inte haft så stora problem med fula ärr och liknande men
märker nu på sista tiden att det blir me problematiskt,
Detta gör att man måste tänka lite extra när de gäller att sy ihop såren.

 

Mamma har iallafall möjlighet att följa med mig på mötet, vilket jag uppskattar.
Det är en trygghet att någon annan hör vad som sägs och kan hjälpa mig att ställa relevanta frågor.
Jag kan nämligen inte lita på att mitt huvud hänger med helt då utbrändheten gör mig
ofantligt trött och tankspridd.