När livet kommer emellan.

Jag behöver inte hjälp med att förstå varför. Det har jag redan lärt mig.
Jag blev sjuk i en ätstörning eftersom jag inte litar på min kropp.
Jag började därför ta kontroll och kontrollen tog sedan över.
Ätstörningen blev mitt sätt att vinna mot känslan av att vara begränsad.
För den kunde jag styra, i sjukdomen kunde jag vara makthavare, ett tag.

Jag behöver inte förstå varför jag blev sjuk, och jag behöver inte hjälp med att förstå att jag är sjuk.
Den insikten slog mig rätt brutalt för länge sen.
Jag vet att jag är sjuk även om jag ibland försöker förminska det.
Men förnekelse funkar inte då du redan har fått en insikt. Jag vet.
Jag behöver bara hjälp med att komma ihåg att jag vet,
när ätstörningen försöker få mig att tvivla.

Jag behöver inte hjälp att förstå hur jag är sjuk, det kan jag i stora drag.
Jag vet att jag ständigt pendlar mellan att ha manisk kontroll på maten eller
manisk kontroll över träningen. Men det finns alltid en form av extremt tänkande i bilden.
Övergångsfaserna är värst, för det är då kroppen skriker så högt den bara kan.
Jag vet att skador och sjukdomar får mig att lägga all fokus på kosten,
på vad jag äter och inte äter.
Sedan blir det sakta men säkert bättre rent fysiskt,
så då går jag över till att bli manisk med träningen, detta leder alltid.
Jag säger det igen, alltid, till skador eller sjukdomar tids nog.
Och då kastas jag in i ännu striktare kosthållning.
Och såhär rullar det på. Om och om och om igen.

Jag behöver inte hjälp med att kolla min vikt,
jag behöver inte ställa mig på en våg inför främmande människor vecka efter vecka.
Det finns inget i detta som hjälper mig, eller er.
Så snälla gör inte vikten till ett problem igen, för det kommer bli ett problem,
jag kommer lägga all kraft på att vinna över siffrorna och mitt enda mål kommer
vara att ständigt få lägre vikt. Tvinga mig inte in i dessa mönster.
Helt ärligt hoppas jag att jag kan slippa väga mig alls.
Och att vi tillsammans kan få mig att sluta väga mig hemma också.
För vikten är inte mitt problem. Kontrollen är boven i dramat.

Och på tal om det, jag behöver hjälp med att kontrollera kontrollen.
Hur ironiskt det än låter.
Det kommer inte hjälpa mig om ni kliver in i mitt liv,
vänder upp och ner på min existens och tvingar er till en maktposition så snälla,
sätt inte mig eller er i den situationen.
Sätt inte mig i en position där jag måste välja mellan mig eller er,
tvinga mig inte till en tävling, för jag kommer tävla 10 av 10 gånger.
Emot er. Och det gör mig inte friskare.

 Jag behöver inte hjälp med att förstå att jag är komplex, tro mig,
jag har hört den meningen så många gånger i mitt liv.
Och det har aldrig varit positivt.
Låt mig inte kasta mig handlöst in i det här,
låt mig inte öppna upp varje mörk vrå av min själ om ni faktiskt inte är redo att stå kvar.
Och snälla. Ge för allt i världen inte upp mig.
Det har hänt så många gånger förr, på så många olika sätt.
Släpp. Inte. taget. Jag vet att jag begär mycket,
men jag lovar även att jag ger allt jag har om ni kan ge mig detta.

Jag behöver inte att någon talar om för mig hur jag känner, eller vad jag tänker.
Jag kan känna och jag kan tänka själv.
Där emot kan jag inte sluta känna eller sluta tänka och här behöver jag hjälp.
 Tala inte om för mig, men fråga mig gärna.
Låt mig förstå mina egna tankar och känslor genom att fråga.
Fråga en gång, två gånger och tre gånger.
För de kan hända att jag ger olika svar. Varje gång. Så anta inte att ni vet,
för hur ska ni kunna veta när jag knappt vet själv?

Jag behöver inte hjälp med att utmanas,
jag behöver inte en terapi som utformas som någon form av schackparti
där vi ständigt ska överlista nästa drag.
Jag behöver inte fler tävlingar eller fler utmaningar.
Jag behöver dock hjälp med att någon drar i bromsen, att någon sänker tempot och stoppa mig.
Så snälla, dra i bromsen och få mig att orka stå ut när tempot bara går på halvfart.
Jag är väldigt mycket allt eller inget, och just nivån av lagom får mig att vilja kliva ut mitt eget skin,
så lär mig att stanna kvar här. Att stå ut.
Lär mig hur jag ska orka andas när jag är på väg att tappa andan.

Sist men inte minst.
Tala inte om för mig vad jag ska göra om du inte kan tala om för mig hur jag ska göra.
jag är smart, jag tänker till, jag förstår att jag måste göra något.
Men det blir så sinnessjukt mycket svårare att göra det om jag inte vet hur.
Så hjälp mig förstå processen, ge mig en rimlig plan utifrån mitt perspektiv och jag ger det en chans.

Jag behöver inte hjälp att förstå hur jag är som person, för det vet jag redan.
Jag vet att jag har en fallenhet för struktur och planering.
Jag vet hur man får saker och tinga gjort.
Jag är inte i behov av att sluta med detta,
jag kommer nog helt ärligt aldrig kunna förändra vem jag är så lång in i min existens.
Men jag behöver hjälp att lätta kontrollen, att lägga planeringen och strukturen på en nivå
som inte skadar mig.
Så hjälp mig att dra gränser, hjälp mig att planera smartare, sundare och bättre.