Orimlig ångest.
att tänka, planera, agera och bearbeta.
Jag sitter på tåget mot kliniken, resan hit innehåller först 20min buss, väntan, 1h tåg, en kortare promenad och sedan mer väntan.
Jag är alltid tidigt. alltid.
och även när jag är tidig är jag rädd för att va sen.
Hur ironiskt är inte det att min största rädsla är att vara sen, tjock eller ivägen.
Det är nämligen så det är.
SJ har bestämde platser på sitt tåg och jag är orimligt rädd att inte hitta min plats (för sj har även tendensen att ha sina vagnar i fullkomlig oordning!). jag är lika rädd för att någon ska sitta på min plats, att jag då måste sätta mig någon annan stans (för att säga till kommer inte hända, de vågar jag inte).
Jag är då i sin tur rädd för att jag ska sitta på fel plats och att någon ska säga till mig.
och så snurrar de. om och om och om.
Jag fattar ju att de är en helt orimligt grej att få ångest över. jag fattar också att det kommer gå bra, det kommer lösa sig...
men de gör inte känslorna eller tankarna mindre närvarande.
Istället får jag ångest för att jag får ångest.
Bra där!
Okej, först vill jag säga: Sluta döm dig själv och se styrkorna först. Du genomför en resa som är otroligt påfrestande för dig och du klarar det. Bra!
Du verkar ha väldigt låg självkänsla men döm dig inte. Du mår inte bättre av det och ta ett steg i taget. Men vart du ska börja vet jag inte men säg ikväll i spegeln innan du somnar:
"Jag klarade av resan trots min ångest och det ska jag vara stolt över."¨
Du kanske inte håller med mig men säg "att Suzanne sade att jag skulle säga jag klarade av resan trots min ångest och det ska jag vara stolt över" - Glöm inte att titta i spegeln.