Utbrändhet.
Att gå in i väggen, de finns nog inget som förklarar det så väl som just det uttrycket,
för det var så det kändes. Jag sprang med full fart rätt in i en betongvägg trots att jag
visste precis vad som var påväg att hända.
Det går nog bra, jag klarar mig nog. Sa jag till mig själv samtidigt som jag växlade upp och växlade upp.
Många gånger får man uppfattningen att de bara är högpresterande karriärsinriktade människor
som kan gå in i väggen. Dem som ständigt jobbar 175% och driver mängder av projekt samtidigt.
Det stämmer inte.
Jag var student, men de var inte studierna som drev mig in i väggen, det var livet.
Jag försökte bolla studier samtidigt som jag levde med daglig smärta i kroppen, en ätstörning och
en vård som svek mig totalt.
Det var en salig röra av alla dessa faktorer, i kombination med min högkänslighet och mina höga krav
som gjorde att det tog stopp.
Jag tror inte att man blir utbränd pga. en sak i livet,
jag tror inte heller att alla människor har lika lätt att hamna här.
Statistiken talar sitt tydliga språk, det är mer vanligt förekommande att kvinnor drabbas.
Och vi blir bara yngre och yngre.
Jag var 24år, men jag har känt på väggen 2 gånger tidigare,
en gång när jag var 17år och en gång när jag var 21år.
Denna gång slog det dock hårt och jag föll totalt.
Jag har varit sjukskriven sedan 26 oktober 2017,
det är snart ett år och jag kämpar fortfarande med att landa i allt detta.
Varje dag är jag medveten om vad utbrändheten gör med mig och varje dag behöver jag förhålla mig till den.
Jag vet inte om de någonsin kommer gå över, för jag tänker att livet före en utbrändhet alltid kommer
skilja sig från livet efter och det är något man tvingas förhålla sig till.
det är inget man kan sopa under mattan.
Det är på riktigt och det är på allvar.
Om du känner dig i farozonen, ta tag i det, så fort som möjligt.
Om du känner någon annan som är i farozonen, prata med dem, hjälp dem att bromsa in.
Om du är drabbad, lyssna inåt och försök landa.