Utbrändhet: faser.
Jag tänker mig att utbrändheten går i 6 olika faser.
1. Uppbyggna
2. Kraschen
3. Akut fas
4. Återhämtning
5. Vägen tillbaka
6. Livet efter.
Första fasen tror jag kan variera väldigt mycket beroende på hur man är som person.
Vad denna fas innehåller speglar vad som pågår i ens liv. Här hittar man stressorerna, i mitt fall var det studier,
en ätstörning, ångest och mycket smärta.
Andra fasen är när det tar stopp. När det verkligen inte går att pressa sig själv.
Jag personligen visste att jag närmade mig denna gräns. Men körde ändå på lite till. Och lite till.
Och sen tog de stopp. En morgon tog jag mig helt enkelt inte upp ur sängen.
Jag låg där medan alarm efter alarm ringde, helt oförmögen att röra mig. Jag frös så mycket,
men kunde inte förmå mig att dra på mig täcket. Min kropp sa stopp.
Och jag låg där i sängen och stirrade ut i luften. Livrädd.
Tredje fasen är den jag hamna i när jag väl blev sjukskriven, när jag insåg vidden av detta.
För mig var det en oerhörd lättnad när jag satt där med läkarintyget i handen. Nu kunde jag andas ut.
Nu kunde jag stanna kvar i sängen när kroppen skrek. Men här kom även rädslan,
rädslan för att aldrig orka ta mig upp, rädslan för att inte bli bra och rädslan för vad som händer nu.
Väldigt mycket tankar och känslor snurrade i denna fas.
Jag visste inte vem jag var och hur i helvete jag skulle hantera detta.
Fjärde fasen är där jag befinner mig nu, och jag har nog varit här i nästan ett halvår.
Utbrändheten är högst påtaglig men jag lär mig sakta men säkert att navigera.
Det är väldigt mycket trail and error. Mest error.
Det är en ständig kamp att försöka hitta strategier och lösningar.
För mig har det varit ofantligt mycket planering, in i minsta detalj.
Jag kämpar med att försöka jämna ut svängarna.
Fas fem är den fas jag snart ger mig in i, när jag börjar plugga på halvtid.
Här blir de någon form av övergång från återhämtningen.
Jag tänker att de kommer ske parallellt, att jag återhämtar mig och kommer tillbaka till livet stegvis.
Men jag ska erkänna att denna fas skrämmer mig. Jag är så rädd att falla tillbaka igen,
att gå ut för hårt och få stora bakslag. Jag känner att jag inte har råd med det.
Sista fasen tror jag ligger väldigt långt bort, men jag tror jag kommer dit tids nog.
De som drev mig in i en utbrändhet är inte bara omständigheter utan även en personlighet.
Jag kan inte ”gå tillbaka” till den jag varit, för den har tagit mig hit.
Så jag måste revidera vem jag är och hur jag fungerar så jag kan undvika att hamna här igen.
Det är nog ändå ett livslångt projekt. Även om jag blir ”frisk” från min utbrändhet,
så kommer jag alltid behöva förhålla mig till den.
De finns en ökad sårbarhet som jag måste va medveten om, trots att livet går vidare.