jag är trött
Efter varje möte jag går på så försvinner en del av mig.
Jag hamnar ständigt ett steg längre bort.
jag inser hur fruktansvärt ensam jag är.
Jag är några rader i en journal,
jag är några poäng i en skala.
En skala som ska tala om hur jag fungerar och hur jag mår.
jag är siffror och diagram.
jag är ord i ett datasystem.
allt ska mätas, granskas, sammanfattas och arkiveras.
Kvar står jag. här står jag.
mitt i ett system så tappar dem bort en människa.
och jag lämnas helt ensam.
jag står här med öppna sår och
så förbannat mycket som är så jobbigt.
Och dem säger att jag ska plåstra om mig själv på bästa sätt.
och vänta. men vad väntar jag på?
läkare på psyk fråga mig hur mitt liv skulle se ut om eds magiskt försvann.
varför är de en relevant fråga?
varför måste jag lägga tid och energi på något som aldrig, absolut aldrig kommer inträffa?
varför är det jag som måste förklara för dem, att livet inte fungerar så.
varför måste jag vara den som kliver ur den magiska bubblan och berättar att inget,
absolut inget i livet kommer lösa sig av sig själv?
jag är trött på att förklara och förtydliga och att berätta. jag är trött.
så jävla förbannat trött. och så ensam.